Piipahdus saaristossa osa 1

Taalintehdas (ruots. Dalsbruk) on noin 1 700 asukkaan taajama Kemiönsaaren kunnassa. Taalintehdas oli aikaisemman Dragsfjärdin kunnan keskustaajama.

Taalintehdas on kehittynyt ruotsalaisen Daniel Faxellin vuonna 1686 perustaman Taalin masuunin ympärille. Faxellin jälkeen ruukin omisti mm. Billnäsinkin omistanut Mikael Hising. Tehdas on vaihtanut omistajaa yli 20 kertaa. Se toimi vielä vuonna 2010 Ovakon valssaamona, mutta loppuvuodesta 2010 se sai uuden nimen FNsteel.^[1]^[2] Ruukin vanhat masuunit ja hiiliuunit on osin restauroitu 2000-luvun alussa. Taajaman erikoispiirre on, että useat sen rakennuksista on perustaltaan tai kokonaisuudessaan rakennettu kuonatiilestä eli raudan valmistuksen sivutuotteena syntyvästä kuona-aineesta muotoilluista tiilistä. Taalintehtaan alueen asuinrakennuksista vanhimmat ovat 1700-luvulta.

Taalintehtaan masuunin privilegio myönnettiin 1686. Ruukin sijoitukseen vaikuttivat suojainen satama, hyvät yhteydet Ruotsiin ja laajat metsävarat. Paikalle rakennettiin aluksi vain masuuni ja taonta suoritettiin Kosken ruukissa Perniössä. Kun tukholmalainen tukkukauppias Mikael Hising osti Taalintehtaan 1724 se tuli osaksi ruukkiketjua, johon kuuluivat Billnäsin, Fagervikin ja Skogbyn ruukit. Ruukkien päämalmi tuli Utöstä, ja niiden tuotteet myytiin Ruotsiin.

Taalintehtaan omistajaksi tuli 1834 Carl August Ramsay ja hänen jälkeensä Wolter Ramsay, joka 1860 sai luvan putlaus- ja valssilaitoksen perustamiseen. Itsenäiseksi yhtiöksi Taalintehdas oli muodostettu 1856. Sveitsiläisen Jakob Stüntzin omistuskaudella Taalintehtaalle rakennettiin teräksen valua varten Suomen ensimmäinen martin-laitos. Osakeyhtiö Taalintehtaasta tuli 1885, jonka jälkeen tehdasta laajennettiin merkittävästi ja siitä tuli Suomen suurin raudanvalmistuslaitos. Masuuni uusittiin 1890-luvulla. Masuunien ohella Taalintehtaalla toimi valssilaitos, valimo, kettinkitehdas, naulatehdas ja höyrysaha. Uusi tehdas rakennettiin Skeppsholmenin saarelle, josta kehittyi vähitellen Taalintehtaan edelleen toimiva teollisuuskeskus.

Taalintehdas muodosti itsenäisen yhteisön entisen Dragsfjärdin kunnan sisällä. Taalintehtaalle toivottii pitkään omaa kirkkoa. Tehdas rakennutti 1897 kaksi kirkkovenettä, joilla väkeä kuljetettiin Dragsfjärdin kirkolle. Rautatehdas osti 1934 metodistiseurakunnan 1921-1922 rakentaman kirkon ja luovutti sen seurakunnalle ehdolla, että tämä huolehtisi papin palkkaamisesta. Tehdas omisti yhdyskunnan maapohjan, huolehti kaavoituksesta ja rakentamisesta. Toisen maailmansodan jälkeen tehtaan vaikutus yhdyskunnan rakentamiseen alkoi heiketä. 1970-luvulla kunnan keskus siirtyi Taalintehtaalle ja kunnasta tuli keskeinen kaavoittaja ja rakentaja. Uusi virastotalo valmistui 1975. Dragsfjärd liittyi uuteen Kemiönsaaren suurkuntaan kuntaliitoksella 2009.

Dalsbruk (finska Taalintehdas) är det största samhället i tidigare Dragsfjärds kommun på Kimitoön i Egentliga Finland.
År 1686^[2] erhöll myntmästaren Daniel Faxell privilegiebrev för Dahls masugn. Kring denna masugn har sedermera samhället Dalsbruk vuxit fram. Dalsbruk som i alla tider varit bunden till järnindustrin, har i dess hägn upplevt såväl högkonjunkturer som svåra kriser. Stålbearbetning i Dalsbruk skedde tidigare vid FN Steels (tidigare Ovako Dalsbruk) anläggning. Företaget FN Steels gick dock i konkurs under sommaren 2012.^[3]^[4]^[5] Kvar av tillverkning finns systerbolaget FN Dalwire OY, som tillverkar spänntråd för betongelementtillverkning av numera importerad valstråd.

År 1686 fick före detta borgmästaren i Malmö, dåvarande myntmästaren, senare assessorn Daniel Faxell från Stockholm tillstånd att uppföra en masugn i kronobyn Dahlen i Kimito socken. Han hade redan tio år tidigare erhållit ett liknande privilegium för ett bruk i Koskis i Bjärnå, men båda dessa lades ned på 1690-talet. Bruket i Dalsbruk lades ner 1693, men togs åter i drift i början av 1700-talet. Under Faxells tid tillverkades tackjärn av svensk malm och utsmiddes senare vid Koskis hammarverk i Tenala. På grund av ekonomiska omständigheter kunde han emellertid inte behålla sina bruk någon längre tid utan de övergick i annan hand.
Bruket, som förstördes under Stora ofreden, var åter i gång 1732, efter att grosshandlaren Mikael Hising 1725 övertagit ruinerna av bruket. Han anlade även Björkboda hammarverk 1732, också beläget i Dragsfjärd, för utsmidande av tackjärn från Dalsbruk. Genom arv övergick de båda bruken senare till släkterna af Peterséns och Ramsay. År 1850 uppfördes den sista masugnen och tre år senare ett manufakturverk, samt 1857 ett gjuteri och en smidesverkstad. Privilegium för ett puddel- och valsverk erhölls 1860 av bruksägaren Wolter Ramsay och från 1880 försiggick gjutstålsberedning i Siemens-Martin-ugn vid anläggningen i Dalsbruk, den första i Finland. Ett tyskt bolag^[vem?] hade då övertagit verksamheten. Genom de utvidgningar som då företogs, och som i stort avsåg fabrikation för den ryska marknaden, svingde sig Dalsbruk upp till ett av de största i Finland. Till följd av tullförhållandena måste emellertid den stora och lovande driften läggas ned redan 1886. Efter flera års overksamhet inköptes bruket av Dalsbruks Aktiebolag, vars verkställande direktör 1896 blev handlanden, sedermera bergsrådet Edvin Lönnbeck. Nu började en ekonomiskt framgångsrik tid för bruket.
År 1900 fanns två Siemens-Martin-ugnar och Dalsbruk var under detta sekelskifte Finlands största järnverk, som sysselsatte närmare 2 000 arbetare. Med sina anläggningar och talrika arbetarebostäder, sitt post- och telegrafkontor med mera påminde Dalsbruk under denna tid om en liten stad, och bruksugnarnas tjocka rök syntes flera mil ut på havet.
Ett par decennier senare, omkring 1924, fanns på Dalsbruk ugnar för tillverkning av träkol, masugn, martinverk och puddelverk, ett stort verk för valsning av stångjärn av alla dimensioner, vinkeljärn, spantjärn med mera. Därutöver tillverkades kätting för olika behov och spik. Bruket ägde stål- och järngjuterier, ånghammarsmedja, mekanisk verkstad samt ett sågverk för eget behov. Bruket hade vid denna tid omkring 1 000 anställda. Mest imponerande var brukets stålgjuterier, som framför allt hade sin marknad i Finland, men också delvis för export till utlandet. Tillverkningen av propellrar var en specialitet, och många studier ägnades åt framställningen av denna produkt. Propellern finns med i Dragsfjärds och sedan 2009 också Kimitoöns kommunvapen

Valitettavasti osa rakennuksista pääsee täysin rapistumaan.
Itselläni oli tässä rakennuksessa työhuone -90 luvulla ja voin vaan kertoa kuinka upeat tämän talon huoneistot ovat.

Minä, paras ystävämme lapsuudesta ja oikealla puolella siskoni.
Ystävämme taisi asua meillä enemmän kuin kotonaan.
Asuu nykyisin Suomen rajojen ulkopuolella, mutta jotenkin kummasti satumme aina joka kesä samaan aikaan kylille.